Björklund och skolan


Krönika i Tidningen NU som skrevs i samband med att Jan Björklund lämnade över partiledarskapet till Nyamko Sabuni.

Tisdagen den 11 augusti 1998 satt jag och några andra unga liberaler och lyssnade på föredraget ”Tillbaka till kunskapsskolan”. Det var Jan Björklund som höll i en av seminariepunkterna på LUFs sommarkonferens. Så här i efterhand känns det som att det var just den dagen startskottet gick för vårt partis resa, för att reformera skolan och bli Sveriges ledande skolparti. 

Jan Björklund var tydlig och budskapet var tämligen enkelt: S hade sedan Palmes tid raserat den svenska skolan och vi hade fått en ”flumskola”. Under en längre tid hade de svenska skolresultaten sjunkit och skolsystemet var i fritt fall och kommunaliseringen var ett misslyckande. Receptet för att ändra utvecklingen var att skolan måste bli mer kunskapsorienterad, tidigare betyg/skriftliga omdömen, lärarnas status måste höjas. 

Visserligen gick valet 1998 inte särskilt bra, men Folkpartiet började prata om skolfrågan som vår huvudfråga, Lars Leijonborg och Jan Björklund lyfte upp vikten av kunskap och bildning. 

Efter valet blev Björklund skolborgarråd i Stockholm, i uppdraget hade han med sig sin tydliga förändringsagenda. Björklund utmanade skoletablissemanget och den då gällande normen inom skolan, som bl.a. var att eleverna skulle söka sin egen kunskap, lektionerna kunde vara lärarlösa och både ämneskunskap och lärarnas roll urholkades. 

1999 blev jag skolpolitiker i Luleå och tack vare Björklunds utspel som fick experter och sossar att oftast gå i taket, skapades politisk debatt. Vi liberaler kunde dessutom omformulera det lokalt i Luleå genom motioner och interpellationer. Vi fick därför en likvärdig debatt, både kommunalt och på riksplanet. 

Tack vare detta kunde vi synas både lokalt och nationellt med samma budskap. Något som resulterade i att vi fick nya medlemmar och många ryggdunkar från lärare. Vi hade en sammanhållen politik i Stockholm, Kiruna och Ystad – sådant är viktigt för att ett parti ska lyckas och jag är övertygad om att detta tillsammans med ”språktestet” la grunden till valframgången 2002. Då skolfrågan innebar att många fick upp ögonen för vår liberala politik. 

Vårt partis skolpolitik blev till stor del Alliansens politik och 2006 började reformeringen av den svenska skolan på allvar, när Björklund blev skolminister och vi i PISA-mätningarna kunde se en vändning av resultaten i den svenska skolan. Jag tror att denna vändning inte hade varit möjlig utan Liberalerna och Jan Björklund. För vem hade annars drivit på i förändringen av den svenska skolan?

Politik är oftast långsiktigt och hårt arbete, man ska först övervinna den interna opinionen i partiet, därefter få stöd av väljarna och till sist av meningsmotståndarna. När nu Jan Björklund gör sin sista dag som partiledare, vill jag tacka honom för att han så uthålligt har drivit skolfrågan. Det har varit en politiskt framgångsrik och tuff period, men ack så viktigt för Sverige.

Thomas Olofsson

Publicerad av Thomas Olofsson

Lulebo som är intresserad utav politik och idrott.