Om Thomas Olofsson

Lulebo som är intresserad utav politik och idrott.

25 år sedan Sverige sa JA till EU!


Det var en kall novembersöndag. Jag och min kompis Daniel Bergman tog en gemensam tur till våra respektive vallokaler där vi skulle stå och dela ut valsedlar. Jag skulle stå vid matsalen på min gamla låg-mellanstadieskola Strömnässkolan och Daniel gick och ställde sig vid Stömnäskyrkan. Detta var söndagen den 13 november 1994, idag för 25 år sedan. 

Detta var slutet på ett roligt kampanjår med två intensiva valrörelser dels till de allmänna valen i september 1994 och så EU folkomröstningen i november. Detta var verkligen ett supervalår. Däremellan hade dock Sverige drabbats av en av sina största katastrofer någonsin med Estonia. 

Som ung liberal var det verkligen viktigt att Sverige skulle säga ja till EU. Det skulle gynna våra företagare, det skulle innebära en öppenhet och att man skulle få röra sig fritt inom EU och kunna jobba och plugga i EU, men framförallt var det viktigt för miljön, utsläpp är globala och det är bara tillsammans som vi kan lösa problemen. 

Efter att vi varit ute och delat ut valsedlar var det så dags att gå hem, att göra sig i ordning för valvaka. LUF i Piteå skulle vara tillsammans med Folkpartisterna på Pigalle. Då liksom nu var väntan olidlig, men här kändes det ännu värre än vad jag någonsin innan eller efter har känt. Det kändes definitivt, skulle Sverige rösta nej, skulle det för lång tid bli så. Och vid ett Ja skulle Sverige kunna vara med att forma ett bättre Europa. 

Jag kommer inte ihåg vad vi åt, jag kommer bara ihåg hur sjukt nervös jag var och att jag mådde illa och hur jag vankade fram och tillbaka och slet säkert i mitt hår. Men när SVT:s valundersökning presenterades och när den sa att Sverige hade sagt Ja till EU! Vilken lättnad det var. Vilken Euforisk glädje det var. Den kvällen, den känslan ville man aldrig skulle ta slut. 

Det var den roligaste valvakan jag varit med om, det är faktiskt den enda som jag också har varit tillsammans med morfar och mormor, vilket såhär jag efterhand gör den ännu mer speciell.

Jag har varit med i politiken sedan 1992 och för mig var året 1994 det roligaste, träffade en rad nya vänner, bestämde mig att flytta till Luleå, men kampanjade hårt i Piteå där vi var en stor LUF klubb som fick fantastisk hjälp av de äldre Folkpartisterna, ingenting var omöjligt!

Tiden går minnena består! Än idag får jag rysningar när jag tänker på den glädje det var när Sverige sa Ja till EU!

Björklund och skolan


Krönika i Tidningen NU som skrevs i samband med att Jan Björklund lämnade över partiledarskapet till Nyamko Sabuni.

Tisdagen den 11 augusti 1998 satt jag och några andra unga liberaler och lyssnade på föredraget ”Tillbaka till kunskapsskolan”. Det var Jan Björklund som höll i en av seminariepunkterna på LUFs sommarkonferens. Så här i efterhand känns det som att det var just den dagen startskottet gick för vårt partis resa, för att reformera skolan och bli Sveriges ledande skolparti. 

Jan Björklund var tydlig och budskapet var tämligen enkelt: S hade sedan Palmes tid raserat den svenska skolan och vi hade fått en ”flumskola”. Under en längre tid hade de svenska skolresultaten sjunkit och skolsystemet var i fritt fall och kommunaliseringen var ett misslyckande. Receptet för att ändra utvecklingen var att skolan måste bli mer kunskapsorienterad, tidigare betyg/skriftliga omdömen, lärarnas status måste höjas. 

Visserligen gick valet 1998 inte särskilt bra, men Folkpartiet började prata om skolfrågan som vår huvudfråga, Lars Leijonborg och Jan Björklund lyfte upp vikten av kunskap och bildning. 

Efter valet blev Björklund skolborgarråd i Stockholm, i uppdraget hade han med sig sin tydliga förändringsagenda. Björklund utmanade skoletablissemanget och den då gällande normen inom skolan, som bl.a. var att eleverna skulle söka sin egen kunskap, lektionerna kunde vara lärarlösa och både ämneskunskap och lärarnas roll urholkades. 

1999 blev jag skolpolitiker i Luleå och tack vare Björklunds utspel som fick experter och sossar att oftast gå i taket, skapades politisk debatt. Vi liberaler kunde dessutom omformulera det lokalt i Luleå genom motioner och interpellationer. Vi fick därför en likvärdig debatt, både kommunalt och på riksplanet. 

Tack vare detta kunde vi synas både lokalt och nationellt med samma budskap. Något som resulterade i att vi fick nya medlemmar och många ryggdunkar från lärare. Vi hade en sammanhållen politik i Stockholm, Kiruna och Ystad – sådant är viktigt för att ett parti ska lyckas och jag är övertygad om att detta tillsammans med ”språktestet” la grunden till valframgången 2002. Då skolfrågan innebar att många fick upp ögonen för vår liberala politik. 

Vårt partis skolpolitik blev till stor del Alliansens politik och 2006 började reformeringen av den svenska skolan på allvar, när Björklund blev skolminister och vi i PISA-mätningarna kunde se en vändning av resultaten i den svenska skolan. Jag tror att denna vändning inte hade varit möjlig utan Liberalerna och Jan Björklund. För vem hade annars drivit på i förändringen av den svenska skolan?

Politik är oftast långsiktigt och hårt arbete, man ska först övervinna den interna opinionen i partiet, därefter få stöd av väljarna och till sist av meningsmotståndarna. När nu Jan Björklund gör sin sista dag som partiledare, vill jag tacka honom för att han så uthålligt har drivit skolfrågan. Det har varit en politiskt framgångsrik och tuff period, men ack så viktigt för Sverige.

Thomas Olofsson

Bra att Nyamko visar vägen


Jag tycker det är bra att Nyamko meddelar att hon kandiderar till att efterträda Jan Björklund. Bra att Nyamko så öppet redan nu deklarerar att hon står till förfogande och att hon berättar vad hon vill och varför. Jag hoppas nu att de som verkligen vill kandidera till partiledarskapet följer hennes goda exempel. I ett Liberalt parti ska det var öppenhet, och besluten ska inte ske i låsta rum. Många frågar vem jag vill se, mitt svar är att jag vill höra vad kandidaterna har för agenda för poltiken och organisationen, och idag är det bara en person som har klivit fram och det är Nyamko. Men jag tror ju på konkurrens så jag hoppas att fler nu följer hennes exempel och kliver fram!

Tack Jan Björklund!

Allt har sin början och allt har sitt slut – en politisk era tar sitt slut när nu Jan Björklund meddelat att han inte ställer upp till omval. I tre årtionden har Björklund varit drivande i skoldebatten och han har arbetat för att förändra skolan i Sverige. Idag råder det mer eller mindre konsensus kring Björklunds linje men det gjorde det inte på nittiotalet!

Jag anser att Jan har varit en mycket bra partiledare, han har varit partiledare i en svår politisk tid när det politiska samtalet och det politiska landskapet håller på att förändras. Björklund har på många sätt lyckats hålla ihop ett parti som ibland varit mycket delat. 

På ett sätt tycker jag att det är tråkigt att Björklund avgår just nu, jag tycker faktiskt de senaste två åren har varit hans bästa. Han har visat sig både ha humor, bjuda på sig själv och han har visat sig hålla fast vi den Liberala fanan, när andra istället ville gå en annan väg.

Vem som nu tar över får vi se, men det finns många duktiga personer både i riksdagsgruppen och utanför som skulle kunna ta över.

Tack för gott samarbete

Jan Nyberg meddelande tidigare idag att han ska sluta som gruppledare. Personligen tycker jag det är synd, men jag har all respekt och förstår hans beslut. Jan och jag har kanske inte alltid tyckt lika i alla frågor, men han har alltid varit en intressant person att samtala med och Jan har alltid varit påläst. Dessutom har Jan varit duktig på att formulera knivskarpa frågor och formuleringar som inte alltid kanske har uppskattats av de politiska motståndarna. 

Jan är en sann humanist och jag är övertygad han kommer fortsätta jobba för ett grönare och humanare samhälle.